Vallonbruket Lövstabruk

tower

Vallonbruken är ett samlingsnamn på ett antal brukssamhällen i norra Uppland som anlades under 1600-talet. 1612 blev Sverige tvunget att betala en betydande lösensumma, vilken man kallade Älvsborgs lösen, till Danmark för att få tillbaka den gamla fästningen Älvsborg i Göteborgs hamninlopp. En finansman i Amsterdam lånade ut en större summa pengar till den svenska staten. Han hette Louis De Geer. De Geer var intresserad av de svenska naturtillgångarna och anlade många bruk i norra Uppland, däribland Lövstabruk som ligger i Tierps kommun och som idag har ungefär 100 invånare.

Smidesjärn ur tackjärn

Innan De Geer så hade järnbruken i Sverige använt sig av så kallat tysksmide, men De Geer importerade nu arbetskraft från Vallonien i södra Belgien som vid denna tiden var världsledande på järnhantering. Vallonerna införde vallonsmide som krävde större investeringar men som även gav resultatet av bättre järnkvalitet och det var en metod att framställa smidesjärn ut tackjärn. Tackjärn eller råjärn som man också benämner det, är järn med en kolhalt på över 4 procent och som framställs i masugn eller annan smältugn ur malm och vanligtvis gjuter man tackor på detta sätt. Smidesjärn är däremot en typ a järn som har låg kolhalt, mindre än 0,4 procent och denna låga kolhalten gör smidesjärnet mjukt och enkelt att smida och det är väldigt liten risk att sprickor uppstår.

Vallonbruken i Sverige kom på detta sätt att bli världsledande genom bland annat den höga kvaliteten på järnmalmen från Dannemora gruvor och dess förädlade produkter. Man räknar med att omkring 2 500 valloner invandrade till Sverige under tiden 1615-1655. De största bruken blev Lövstabruk, Österby, Forsmark och Gimo.

Byggnadsminne

Lövstabruk är idag ett byggnadsminne, vilket betyder att det är en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Ett byggnadsminne betraktas vanligen som det starkaste kulturhistoriska skyddet som en bebyggelse i Sverige kan få. För att klargöra skyddet så fastställs skyddsbestämmelser eller skyddsföreskrifter för varje byggnadsminne. Syftet med byggnadsminnen är att bevara spår av historien som har betydelse för förståelsen av dagens och morgondagens samhälle och att garantera människors tillgång till kulturarvet. Byggnadsminnen berättar om historiska skeenden och hur samhället över tid förändras. Lövstabruk förvaltas numera av Statens fastighetsverk, vilken går under Finansdepartementet.

Cahmanorgeln

Ett av de finaste arven från den svenska järnhanteringens storhetstid kanske ändå är Cahmanorgeln i Lövstabruk kyrka. 1615 fick Lövstabruk sin första gudstjänstlokal, vilket var ett litet kapell byggt i trä. De Geeres lät anställa en evangelisk-luthersk präst och uppförde även ett nytt kapell med rik utsmyckning, men utan orgel. Det stora nordiska kriget pågick för fullt och ryssarna brände hela Lövstabruk 1719, inklusive kapellet. De Geer bestämde sig för att bygga upp bruket igen. Kyrkan blev klar sist, vilken nu gjorts i sten och den stod klar 1727. Ett år senare blev piporgeln klar. Den byggdes av Johan Niclas Cahman och blev en otrolig statussymbol med sin mekanik, sina slejflådor och sitt ryggpositiv. Den har även ett separat pedaltorn i läktarbarriären. Idag är den ett av Sveriges mest värdefulla historiska instrument. Föreningen Leufsta & Cahmanorgelns vänner har bildats för att vårda hela Lövstabruk, men speciellt den vackra Cahmanorgeln.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *